Sotar´n
Idag fick jag besök av sotar´n !
♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦
Det där med eldning är en hel vetenskap,det är inte bara att ladda med ved och tända på….
Skorstenar behöver sotas olika ofta beroende på hur ofta man eldar. Om eldningssäsongen är lång kan man behöva sota en vedpanna fem gånger per år, medan en öppen spis som myseldas lite på höstarna bara behöver sotas vart fjärde år.
Elda rätt för mindre sot!
- Använd torr ved i lämplig storlek
- Försök få elden att ta sig snabbt
- Kontrollera att röken är klar och genomskinlig, inte svart
- Lägg alltid sot och aska i en plåthink med lock. Glöd kan finnas kvar i askan i flera dagar.
Lite om sotaryrket
Sotaryrket är omgivet av mystik, skrönor och intressant historia. Den säregna klädseln, det egna språket knoparmoj, de märkliga redskapen och förmågan att förebygga bränder har skapat mängder av myter kring detta av våra äldsta yrken.
På medeltiden kom de första skorstenarna, innan dess hade vi enkla hål i taken där röken gick ut. För att hålla kvar värmen i skorstenarna murades rökgångar, som snabbt sotade igen och behövde rengöras med jämna mellanrum.
De tättbebyggda städerna brann ofta vilket var förödande. Man insåg att sotet var en stor brandorsak och Vasaregenterna, som sysslade mycket med förebyggande brandskydd, anställde folk som skulle sköta sotningen vid hovet. som skulle sota hovets spisar. På 1600-talet skrevs sotning in i städernas brandordningar; lokala regler för hur brand skulle förebyggas. Under lång tid efter det var sotning en lokal angelägenhet, inga nationella regler fanns utan varje landsända byggde skorstenar och sotade på sitt sätt. Först 1874 kom en brandstadga som gällde hela landet, och så sent som 1950 kom regler för hur skorstenar skulle muras och med vilket bruk. I dag har kommunerna ansvar för att sotning genomförs, medan den enskilda fastighetsägaren har betalningsansvaret.
Sotning var ett smutsigt och farligt yrke. I södra Sverige var det rackaren, som även slaktade hästar och hjälpte bödeln, som sotade skorstenar. Rackaren hade låg rang och ingen annan ville utföra hans sysslor. Många var också rädda för honom, möjligen är det därifrån sedvänjan kommer att skrämma barnen med sotaren.
Successivt ersattes rackarna av sotare som kom invandrande från Tyskland och långsamt fick yrket allt högre status, delvis tack vare ett gesäll- och mästarsystem som belönade utbildning och hårt slit.
På 1800-talet började man ta småpojkar till hjälp för arbetet med att krypa upp och ned i skorstenarna och rensa dem från sot. Barnen hämtades från institutioner och levde ett hårt liv, där sotarmästaren bestämde allt. Belöningen var att pojkarna lärde sig ett riktigt yrke.
I dag utbildar man sig till sotare, eller mer korrekt skorstensfejare, på en eftergymnasial utbildning; Skorstensfejare med inriktning på brandskydd, miljö och energi. Utbildning drivs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och är öppen för alla.
Skorstensfejare är hantverkare och organiserar sig under Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund. Framtidsutsikterna är goda. Sotare arbetar inte bara med sotning utan också med brandskydd, ventilationsrengöring, rådgivning och allt annat som är kopplat till skorstenar och ventilation.
